Borde mobiltelefoner förbjudas i skolan, eller skjuter vi oss själva i foten?

Elevernas användning av mobiltelefoner i skolan, och till och med på timmarna utan lov, har varit ett hett diskussionsämne på sistone, bl.a. i ett flertal artiklar på Svenska YLE. Mattliden är en av pionjärerna med mobilförbud. Debatten är definitivt relevant, men blir lätt lite enformig och mobilernas positiva potential ignoreras ofta. Egentligen är det ju frågan om en oerhört mycket större fråga, hur den nya teknologin förändrar våra liv och vårt sätt att kommunicera. Det är lätt att spegla mobilanvändandet mot sina egna invanda beteendemönster och värderingar. Men om man växte upp under det förra millenniet så är det lätt att missförstå vad som är på gång. Här kommer några punkter som tyvärr ofta glöms bort.

  • Ja, mobilen är beroendeframkallande. Eller rättare sagt många av de tjänster som man använder via mobilen. Många är rentav utvecklade för att framkalla beroende. Men det positiva är ju att det här beroendet inte förstör levern eller lungorna. Man dör inte heller av en överdos.

  • Skolan hänger inte med i utvecklingen. (Vi ska kanske inte klandra dem alltför mycket för det, det finns väldigt många instanser som inte hänger med.) Visst försöker man få in datateknik i klassrummen, och mycket av det är lyckat och positivt. Men det tycks främst gälla att bara överföra de gamla arbetsmetoderna till en digital omgivning. Till en omgivning som de inte var utvecklade för och vars fördelar de inte kan utnyttja ordentligt. Det kan i värsta fall ge föräldrarna sämre möjligheter att hjälpa och övervaka, som t.ex. när eleven ska göra läxor via en digital portal, som föräldrarna INTE har tillgång till. Eller när Wilma ska snabba upp kontakten mellan hem och skola, och det först vid provet visar sig att eleven struntat i läxorna och läraren struntat i att mata in förseelserna i Wilma.

  • Idealet skulle vara att skolarbetet presenterades i former som liknar de spel och andra tjänster som eleverna använder, och på ett sätt som lyckas engagera dem. Om spel och social media kan framkalla beroende så är det inte omöjligt för läromedelsleverantörer. Men det är nog onödigt att vänta sig några snabba framsteg på den här fronten. Det är en alldeles för stor apparat som måste gå in på en helt ny kurs.

  • Problemen med mobiler på timmarna har ju lyfts fram av skolan. Problemet är definitivt verkligt, mobilerna intresserar eleverna mer än undervisningen. Men tack vare att initiativet kommer från skolan så är det ju självklart att det är mobilen som utpekas som boven i dramat, inte att det kanske beror på att skolan är ointressant. Och så får de vind i seglen tack vare den väldigt utbredda misstänksamheten mot digitalteknik och andra nymodigheter. Mobilen är helt enkelt en tacksam syndabock.

  • Vuxna har ofta svårt att förstå det, men våra barn kommer att leva i en värld som är dramatiskt annorlunda än den vi växte upp i. Till och med annorlunda än den vi lever i nu. Informationssamhället förändrar våra liv snabbare än någon annan utveckling tidigare. I våra barns värld kommer elektronisk kommunikation att vara absolut väsentlig. Nu övar de sig för den världen med sina mobiltelefoner. Tänk om man hade resonerat så här när vi var unga: ”Nej, nu måste vi nog stänga det där biblioteket. Böckerna är alltför beroendeframkallande och ungarna kan inte koncentrera sig på det viktiga, att knacka in skrift på stentavlor och läsa pergamentrullar!” Ja, det är en ganska bra analogi till hur många ser på mobilerna idag.

  • Att klaga på att någon ”använder mobilen” alldeles för mycket eller vid fel tillfälle är ett tecken på hur lite man förstår om mobilkulturen. Mobilanvändning framförs ofta som värdelöst slöseri med tid, men är ofta någonting helt annat. Om ett barn har använt mobilen några timmar så har hen sannolikt kommunicerat med kompisarna, laddat upp bilder på Instagram, kommenterat andras bilder, övat sig på elektronisk kommunikation och vilken typ av meddelande som får rätt respons, tittat på roliga videor, titta på undervisande videor om hobbyn, googlat på nåt som kompisarna har diskuterat, osv., osv. Men en vuxen som tittar på har ingen aning om vad hen gjort och tycker att ungen ”bara suttit med näsan i rutan”.

  • Att använda mobilen är INTE asocialt. Det fördärvar INTE ungdomens sociala färdigheter, tvärtom. Mobilen, eller rättare sagt social media, är det effektivaste sociala verktyg som uppfunnits hittills. En stor del av tiden på mobilen är att kommunicera med andra människor. Det sker bara på ett sätt som många inte förstår sig på.

  • Att förbjuda eller begränsa mobilanvändning under lektioner är säkert nödvändig förstahjälp. Men man borde samtidigt öppet medge att det är en nödlösning. Skolan har förlorat tävlingen om elevernas fokus och måste ta till auktoritativa metoder för att få deras uppmärksamhet. Det är definitivt inte en optimal undervisningsmetod!

  • Ja, jag är också orolig för hur dagens elever klarar sig i skolan. Men vi skjuter oss själva i foten om vi bara förbjuder mobiler och tror att vi har löst problemen. Störande mobilanvändande är ett symptom, inte en sjukdom.

Micke